Mitt egna Narnia
Detta var min lekplats en gång i tiden, mitt alldeles egna Narnia. Här dansade älvorna i dimman. Här förvandlades stenar till drakar. På åkrarna sprängde hästar fram beridna av riddare klädda i rasslande ringbrynjor och färgglada fanor höjda mot en klarblå himmel. Sagoprinsar och prinsessor. Detta var mitt paradis.
Nu är sagoprinsarna och älvorna borta. Men deras magi finns kvar, som fastetsat i trädens kronor. Att gå bland träden får inspirationen att flöda, tankar att klarna. Det är hit jag går för att ladda batterierna, andas ut. Det är något med naturens enkla och avskalade skönhet som jag önskar att alla ska få uppleva någongång. På riktigt. Detta är också anledningen till att naturen är så viktig att ta vara på, inte ta för givet.
Naturen ligger mig så nära hjärtat så att om jag någonsin tatuerar mig så blir det ett träd på skuldran. Antar att ni ser mig som en flummig trädkramare. Men gå ut och krama ett riktigt gammalt träd så får ni se!