Klara Norström ☕

Ännu en dag med blöta akvareller. Ännu en dag med Thomas Stenström pumpandes ur högtalarna. Ingenting gör mig så lugn som att måla med akvarell. Det är som om tiden stannar upp och hela världen centreras kring en vattendroppe på en pensel som omsorgsfullt stryks ut på ett fuktigt pappersark. Jag kan glömma orättvisor, faktumet att Sverigedemokraterna enligt en undersökning skulle kunna bli Sveriges största parti om det var val imorgon och annan skit som jag grubblar över. 

 

I övrigt har helgen varit grymt händelselös, verkligen. Förutom att jag har träffat en fin vän, druckit litervis med te och pratat lite skit så har jag inte gjort mycket alls. Dessutom har jag rensat i några gamla lådor som jag haft ståendes. Hittade allt från gamla brev mina kompisar skrev i mellanstadiet, gamla sagoböcker och teckningar till hundratals uttorkade tuschpennor. Det var som att förflyttas 8 år tillbaka i tiden. Tänk vad mycket som har förändrats, på gott och ont. Vad hade 10 åriga Klara sagt om hon sett mig idag? Vad hade 18 åriga Klara sagt om hon hade sett mig då? Jag hade nog kramat om mig själv. Sagt att vi är som blöta akvareller. Vi föds som blanka papper, blöts ner, färgas, torkar, blöts ner och torkar igen. Det blir kanter som inte går att sudda ut men de målas över med något annat och allt börjar om på nytt.