beethoven & spökande hormoner
En fredagsmorgon som alla andra. En höstmorgon som få. Jag läser om kärlek i kolerans tid, fast på spanska. Jag lyssnar på Beethoven och ska försöka öva in 32 spanskaglosor inom loppet på en timme. Önska mig lycka till.
Det känns så ofantligt skönt att vara på banan igen, det verkar som att jag kommit upp ur det där lilla hålet jag skrev om häromdagen. Antar att det var PMSen som spökade. Hormoner kan verkligen ställa till det alltså, de kan få en att känna sig som den sämsta personen i världen för att nästa dag få en att sväva på rosa moln.
För plötsligt kände jag mig som uppstånden igen ifrån de döda. Plötsligt kände jag igen mig själv igen, mycket märklig känsla. Jag var på "Marching for Love" härom dagen också, får skriva om det en annan gång men det var en ren glädjeinjektion (bildligt talat alltså, I don't do drugs and stuff). Och på måndag åker jag med klassen till Stockholm ÅMAGAD. Najjs.
Pöss & Kräm